Gamla kartor – original eller skicklig kopia?
Läs spåren i kopparsticket, färgen och papperet
En nött papperskant och vackert målade landsgränser kan få samlarhjärtat att slå fortare. Men ålderdomligt utseende är inget äkthetsbevis. Här är detaljerna som hjälper dig att skilja ett äldre karttryck från en senare reproduktion.
Av Johan EkdahlReporter · böcker, kartor och dokumentVärlden under kopparpressen
En gammal karta är både vägvisare och tidskapsel. Här samsas geografisk kunskap med maktanspråk, dekorativa kartuscher och ibland ett havsmonster på övertid.
Under 1600- och 1700-talen var kopparstick en viktig teknik för europeiska atlasblad. Kartbilden graverades spegelvänd i en kopparplåt. Tryckfärg arbetades ned i linjerna, ytan torkades ren och fuktat papper pressades mot plåten. Resultatet blev fina linjer och tät text, väl lämpade för kustkonturer och ortnamn.
Men ”original” behöver preciseras: ett äldre avdrag från originalplåten är inte automatiskt en första upplaga. Plåtar kunde användas länge, ändras och övertas av nya förläggare.
Tre spår att undersöka
Börja med plattmärket, fördjupningen efter plåtens kant. Betrakta bladet i släpljus. Ett verkligt märke har relief; på en enkel reproduktion är det bara avbildat. Märket bevisar dock varken ålder eller koppar som plåtmaterial. Det kan också vara bortskuret eller efterliknat.
Studera sedan linjerna med lupp. Ett äldre djuptryck visar inte ett regelbundet raster av färgpunkter som många moderna tryck. Men rasterfrihet är inget slutgiltigt bevis: reproduktionsteknikerna varierar.
Äldre kartor trycktes ofta på handgjort lumppapper. I genomlysning kan du se täta silränder, glesare kedjelinjer och ibland vattenmärken. Dessa ger ledtrådar, inte ensamma ett födelsebevis. Senare kartor kan vara helt autentiska på maskintillverkat papper.
Jämför titel, förläggarnamn, årtal, mått och små ändringar med katalogiserade exemplar, exempelvis i Kungliga bibliotekets eller Library of Congress samlingar. Baksidans text och sidnummer kan hjälpa till att identifiera atlasutgåvan. Det tryckta årtalet är inte alltid avdragets år.
Färgen kan vara yngre än kartan
Handkolorering lades på efter tryckningen, ofta med transparenta färger som låter linjerna synas. Penseldrag, färgansamlingar och små övertramp kan avslöja handarbete – men inte när det utfördes.
Ett äkta 1700-talsblad kan ha färglagts långt senare. Skilj därför mellan samtida kolorering och senare handkolorering. Att säkert datera färgen kan kräva specialistbedömning.
Ett faksimil är en efterbildning, inte nödvändigtvis ett bedrägeri. Leta efter moderna förlagsuppgifter eller reproduktionsnotiser i marginalen och på baksidan. Gulnat papper, fläckar och slitna kanter går däremot inte att använda som äkthetsintyg.
Skick, pengar och nästa steg
Som mycket grov orientering kan vanliga mindre äldre kartblad ligga kring 500–3 000 kronor, medan efterfrågade dekorativa atlasblad kan ligga kring 3 000–15 000 kronor eller mer. Det är osäkra marknadsspann, inte en värdering av ett bestämt blad. Kartograf, geografiskt område, upplaga, sällsynthet och dokumenterad kolorering väger tungt. Jämför avslutade försäljningar och kontrollera om köparavgifter ingår.
Revor, beskurna marginaler, blekning, lagningar och uppklistring kan sänka värdet. Ett mittveck är däremot ofta naturligt hos atlasblad. Försäkringsvärdet avser kostnaden att ersätta kartan med ett jämförbart exemplar och kan vara högre än auktionsvärdet; det behöver bedömas separat.
Tvätta eller blek inte bladet själv. Fotografera fram- och baksida, detaljer och mått. Den bästa första frågan är inte ”hur gammal ser den ut?” utan ”vilken utgåva och vilket avdrag har jag?”
Källor och lästips
- Kungliga biblioteket, Kartor
- Library of Congress, Maps
- Bamber Gascoigne, How to Identify Prints (1986)
- F. J. Manasek, Collecting Old Maps (1998)
Ställ frågor om "Gamla kartor – original eller skicklig kopia?". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
